Säsongen i Air Combat 2002.

 Då var det dags att fatta pennan och skriva om den gångna säsongen i AC igen. Sent ute som vanligt hann jag inte med att skriva till höstnumret, men å andra sidan finns det kanske inte lika mycket material till tidningen nu innan säsongen?

På grund av tillökning i familjen förra vintern har mitt flygande minskat betydligt i frekvens, så också tävlandet. Vilket syns i resultattabellen…. Som ni kanske vet har jag även flyttat till min hemstad Eskilstuna. Jag är dock fortfarande medlem i SMFK. Första tävlingen för min del var på Pålis, vilket alltså kändes som på ”hemmaplan”.

 Som vanligt var det mycket att fixa innan tävlingen, men i år fick jag förnämlig hjälp med förberedelserna. I veckan innan hjälpte Robban mig med handlandet av korv, och på tävlingsdagen var ett antal klubbmedlemmar på plats och satte upp skyltar, avspärrningar osv. Jims familj ställde upp och sålde korv och dricka. Det kom en del publik men inte på långa vägar lika mycket som tidigare år. Detta beror nog främst på att jag inte lyckades få ut Länstidningen på ”för-reportage”, men även affischeringen låg på grund av tidigare nämnda familjetillökning och flytt på en klart lägre ambitionsnivå i år. Den klena publiktillströmningen tillsammans med vissa klubbmedlemmars korvätande gjorde att det ekonomiska resultatet i år hamnade på ca 50 kr plus… De flesta som var där var dock ense om att det var en trevlig tillställning. Ännu trevligare blev det med Harald som suverän speaker!

 Redan flera timmar innan näste tävlande dök upp syntes denna dag en av Stockholms hangprofiler provflyga en nybyggd Combatmaskin på Pålis. Trots detta började nerverna svikta och ju närmare tävlingsstart klockan gick desto mer pratades det om att motorerna var svåra att få att gå osv… Denne hangflygare fick välförtjänt Kycklingpriset denna dag.

 När sedan tävlingen drog igång visade det sig att inga fler kycklingar var i sikte, i första heatet small det så att flisor och frigolit yrde i luften. Till slut var det väl bara Jocke Wiklund från Örebro i luften vad jag minns. Jocke ”lyckades” kollidera tidigt, för att sedan helt kallt starta om och knocka ned ännu en medtävlares modell. När Jocke inte lyckas klippa streamrar ser han minsann till att inte lämna några kvar åt oss andra i alla fall!

 Roligt var att se en del nya ansikten, Oscar Sjögren lyckades klippa i sitt livs första combatheat. Pelle Scherdin for omkring med ett par otroligt snygga modeller med i AC sällan skådad målning/märkning. Om det var Pelles regelvidriga målning som gjorde det låter jag vara osagt, men han lyckades faktiskt komma tvåa på sin första tävling, vi lyfter på hatten!

 Mindre roligt var det för de piloter som efter kollisioner lyckades pricka Påldalens motormagnet, bergsknallen på andra sidan fältet. Ryktet gick att både Kari Väliheikki och Jörgen Grabmüller testade hårdheten på graniten. Jag såg den ena motorn efteråt, oh nog verkade berget vara hårdare än det mesta på en modern modellmotor i alla fall…. Runda ett bjöd på inte mindre än elva klipp och nio kollisioner, fördelat på tjugotvå piloter.

 I runda två var det lite mer sansat tempo i luften, bara nio klipp och tre kollisioner. De snabbaste piloterna tar i dagsläget bara i snitt 10-12 sekunder på sig för att starta, men nu slår Wiklund till med dagens snabbaste tid, sju sekunder till luftburen modell. Det är snabbt det!

 Inför tredje rundan görs heatlistorna om då en del piloter började få akut brist på modeller. Nu ökade intensiteten igen och sju klipp och fem kollisioner noterades.

 Mellan första och sista piloten inför finalen skilde det endast 124 poäng, det hela var med andra ord en helt öppen affär. Att uppladdningen började bli allvarlig märktes på att flygoverallen hastigt och lustigt började komma fram. Finalen bjöd på het strid med mycket lågflygning. Pelle Scherdin och Jonas Håstlund lyckas klippa två gånger och Pär Bertilsson tre. Vann gjorde Pär, tätt följd av Pelle och Jonas. Själv slutade jag på en femteplats av de totalt  tjugoen deltagarna.

I Västerås bjöd vädret på allt från solsken och svaga vindar till ösregn och halv storm, men eftersom Air-Combatflygare tillhör ett segt släkte genomfördes tävlingen mellan skurarna. I första rundan bjöd Martin Ringborg och Jocke Wiklund på underhållning när Martin puttrade runt i grästoppshöjd hela heatet medan Jocke jagade honom som besatt. Efter flera minuters jakt hade inget klipp inträffat, men just som spydiga kommentarer började höras från depån klippte Jocke. Efter detta bytte de två streamrar med varandra och duellen slutade 2-2. Efter en kollision mellan Krister Bergenfeldt och Lasse Lundell landade Lasse lååångt ut i en synnerligen tät, och framför allt blöt åker.

I andra rundan försökte sig Lasse Larsson på att flyga eldrivet Air-Combat. Tydligen kan elmotorer strejka också för strax efter kastet stannar motorn och vägrar snurra vidare. Synd, för det hade varit spännande att se hur eldrivet hade stått sig mot glödstiftarna.

Till tredje rundan plockade Lasse Larsson fram en snygg svensk B17 (ej att förväxla med den amerikanska flygande fästningen med samma namn), som dock inte blev långlivad. Själv fick jag flyga mitt sista heat mitt i en regnskur. Då gäller det att stå böjd över sändaren så att den inte fylls med vatten…

I finalen hördes efter ett par minuter mystiska ljud: KRASCH paus KRASCH paus paus DUNS, DUNS, DUNS…. Vad som hände var att Jocke (vem annars?) smällde ihop med Kari Väliheikki för att sedan helt okontrollerat hamna mitt framför en intet ont anande Spitfire tillhörande Jens Mård. Jockes plan klarade sig bäst, kanske på grund av att han landade i ett vattenfyllt dike? I denna tävling blev jag bara åtta av arton deltagare, jag missade finalen med andra ord.

 I Örebro dök en av hjältarna från fornstora dar upp. Jörgen Jonson från Vännäs hade blivit övertalad av Pelle Scherdin att komma ned på besök. Pelle som tydligen har kontakter fixade in Jörgen på ett postplan till Stockholm så att de tillsammans skulle kunna åka på tävlingen i Örebro. Nu hade Jörgen inga plan med sig, men det gjorde inget för Pelle lånade glatt ut kärror till Jörgen. Nu skulle man kunna tro att Jörgen skulle flyga lite försiktigt med dem, men han flög som om det vore hans egna (vilket det i viss mån är, byggsatserna är tillverkade av Jörgen). I ett av heaten bar det sig inte bättre än att Pelle och Jörgen skulle möta varandra. Vad händer om två identiska gula P47:or flyger i samma heat tror ni? Efter trettio sekunder svänger båda in i solen samtidigt. När de kommer ut flyger de varandras plan. Innan någon av dem har hunnit fatta vad som hänt sitter båda kärrorna som spett i backen. I ett senare heat kommer Pelle in för landning samtidigt som Pär Bertilsson landar från andra hållet. Pelle får betala med en vingspets mot Pärs förlorade fena. Efteråt såg båda ut som frågetecken i ansiktet. Ingen bra dag för Pelle som fick ett antal bonustimmar i bygghörnan.

Själv lyckades jag bokstavligt talat ”skrämma” ned Erik Duvefjärd från Trosa. Erik som antagligen hade ögonen riktade på något lämpligt offer såg inte att jag smög mig inpå förrän det nästan var för sent. Då försökte han rädda sin streamer med en brysk undanmanöver varpå kärran gick i spinn och kraschade. Det hade ju varit bättre med ett klipp förstås, men lite kul var det allt. Efter en fartfylld final slutade jag på en femteplats bland 25 deltagare.  

WASG

Vart annat år hålls ett inofficiellt VM (ni vet det där med FAI….) i Aircombat, kallat WASG (World Air Scalecombat Games). I år gick WASG i Tjeckien. Från början skulle det ha varit i Melnik, men nu blev det av organisatoriska orsaker flyttat till Zamberk. Det var tur det, för när översvämningarna kom låg flygfältet i Melnik två meter under vattenytan. De här stora internationella tävlingarna är rätt intressanta för arrangemanget brukar ligga ett par snäpp över vad vi är vana vid. Bland annat möts man på tävlingsplatsen av en depå full med mektält och husbilar, nästan som på en större racertävling för bilar eller motorcyklar. Officiell invigning med Borgmästare och andra höga herrar markerade starten på tävlingen. Vi svenskar hade som vanligt våra snygga blåa landslagsjackor. Det ångrade vi lite under den halvtimmen som invigningen varade. Det var rätt varmt och svettigt om man säger så.

Vi svenskar hade en del farhågor om att ligga i underläge på motorfronten i år. I Sverige kör de flesta med 0.15 eller MVVS 0.21 med standardljuddämpare. Nere i Europa kör majoriteten med stora modeller med MVVS 0.21 med den svarta kvartspipan (eller ljuddämparen som fabriken kallar den…). Visst fanns det undantag, som ukrainarna som körde med inhemska 0.15 motorer med fast trottel och dödarfunktion, men dessa motorer var det inte något speciellt drag i. Visst gick det fort, men inte så fasansfullt som vi var rädda för. Vissa svenskar som Henrik Johansson höll minst samma fart med sina Spitfires med ASP 0.15. Nej det var faktiskt flygskickligheten och rutinen som låg i första rummet. En som borde vara rutinerad är Martin Elmberg, men då Martin flyger mer sällan än ofta tvingades han provflyga en av sina senaste skapelser i sista heatet. Den tvåmotoriga Aradon steg till att börja med som en månraket. Sedan dog en av motorerna och då gjorde modellen helt om och gick med sällan skådad fart rakt ner i backen. Stort jubel bland alla nyfikna åskådare.

Generellt kan man säga att ju mer nybörjare, desto finare modeller. Många piloter tävlade med modeller med gjutna glasfiberkroppar med panellinjer och så vidare. Vissa tjecker hade till och med modeller med kompositvingar i skalkonstruktion. Hur lång tid det tar att bygga vill jag inte ens tänka på. Å andra sidan kom en av mina tyska vänner dragande med en Corsair som borde fått ”Ugliest model in show”-priset. En syltburk i plast som noskåpa…

Hur tävlingen gick stod att läsa i modellflygnytt så det går jag inte in på här. Däremot kan jag berätta att vi besökte en modellflygaffär på vägen hem. De hade ALLT! Utländska modeller, radios och motorer var lika dyrt som i Sverige, men de inhemska produkterna var riktigt billiga. I vår bil hade vi sammanlagt tio modeller mer med oss hem än vi hade på vägen dit…. Då får man väl  i ärlighetens namn säga att Krister hade beställt fem hangräsers av en Tjeck innan vi åkte hemifrån. Tjeckien var en trevlig upplevelse. Jag hoppas att jag kan åka utomlands och flyga fler gånger, det ger mersmak.

Inför Norrköping hade jag övertalat Fredrik Pettersson att göra en comeback i AC. När Fredrik tröttnade på AC för ett par år sedan fick jag en kasse påbörjade plan av honom. Efter att ha färdigställt en av dessa Spitfires märkte jag ett påtagligt flygsug från Fredriks sida. (Han gillar inte att bygga….) ”Om du hänger med till Norrköping får du låna modellen i tävlingen!”. Sagt och gjort, vi lastade in oss i en bil och for till de gula kycklingarns land.

Väl där började misären. Tolv sekunder in i första heatet kom en av nybörjarna farande och när jag inte lyckades väja i tid klöv han min fina Corsair på mitten. Mycket spektakulär krasch mitt framför kameramännen från TV. Ni kanske såg reklamen för bingolotto på TV? Detta filmades i Norrköping. Som tur var klipptes inte just denna krasch in i inslaget. Det fanns fler skulle det visa sig…. Fredrik lyckades bättre än mig, speciellt med tanke på tävlingsuppehållet på sisådär en tre år. Ett klipp i första och hel maskin = fortsatt deltagande i tävlingen. (Det finns gränser för hur kul jag tycker att det är att bygga…. )

I heat två syns Lennart Johanssons mycket fina tvåmotoriga Grumman Tigercat i en spiral störta ned mot moder jord med rasande fart. Det var efter detta Lennart i TV fällde den numera klassiska kommentaren inom AC: Det känns lite tungt just nu….  Själv plockade jag fram min vid det här laget mycket långlivade Hawker Tempest. Denna modell var redan med och flög på VM Tyskland 2000. Även i England och Tjeckien har den varit med som reservmodell. Under andra heatet kändes modellen lite underlig. Jag har mest använt denna modell till nöjesflygning, men nu när jag pressade den lite mer i svängarna droppade en vingen lite otäckt ibland. Inget klipp blev det heller. Jag var nu rädd att ligga helt sist i tävlingen, men som tur var hade andra lyckats ännu sämre än mig. Fredrik hängde med bra med en stadig plats bland de 7 bästa.

I tredje heatet kolliderade jag med någon och dagens andra modell mötte sitt öde. Jag var lite tveksam till om jag skulle reparera Tempesten, men vid hemkomsten beslut jag mig för att det inte var lönt. Så det blir ingen roteflygning på MFD Christer. Tyvärr.

Finalen kunde jag glömma, men Fredrik hade sin stora dag idag och i den hårda konkurrensen var han en av de sju lyckliga som skulle göra upp om äran i finalheatet. Det märktes att han inte sparade så mycket på kärran nu i sista heatet. Tio sekunder innan slutsignalen hände det som inte får hända. Efter en lätt touch vinglar Fredriks Spitfire iväg okontrollerat. Han lyckas landa precis när slutsignalen ljuder, men jag ser att flygplanskroppen har en onaturlig knäck mitt på. Tredje kraschade modellen för min del denna dag. Som tur var visade det sig att skadorna var mycket enkla att reparera, och denna trogna modell får nog slita mer innan pensionen. Med en fjärdeplats satte Fredrik punkt för säsongen, själv hamnade jag på en tjugofjärdeplats av trettiotre deltagare.

/Janne Dersjö